michaelafallman

Blir aldrig av med mina förkylningar..

Jag skulle kunna ge allt för en andra chans, det vet du.

Du vet att jag älskar dej så fruktansvärt, och att vara medveten om att du inte känner samma sak,de kan jag inte uttrycka mej om hur det känns. Du vet långt inne i ditt hjärta att jag en gång betydde allt för dej. 
Du vet att jag är envis och tjurig, (en av mina allra svagaste och dummaste sidor egt) Och då kanske de inte är konstigt för dej det jag säger nu> Djupt inne vill jag fortfarande tro att du känner något för mej, den minsta dragingen, värmen, den härliga spänningen, pirret och längtan. Någonstand inom mej tror jag fortfarande att du känner dej ensam utan mej, tomheten utan dej. Djupt inne vill jag fortfarande tro att du älskar mej och att detta bara är någon konstig "prövning" För om jag verkligen älskar dej.  Jag vill fortfarande tro att detta är lika jobbigt för dej som det är för mej. Att du saknar mej lika mycke som jag saknar dej men att du inte vet hur du ska visa det nu när tiden ändå gått. Att du är rädd för att visa det på något sätt.. Du påstod att jag förändrats mycket nu efter alla dettaa. Och snälla..?  Jag är en glad,possitiv,skrattig tjej. och om du själv inte ser att de är uppenbart att jag inte är mej själv just nu så då måste jag be dej att tänka om. Jag är inte mej själv just, jag kan inte. för att jag förlorat en stor del nyss. Men de betyder inte att jag förändrats, för det har jag inte, inte ett minsta dugg.
Efter denna tid som gått nu så är det klart att jag mer och mer lärt mej att acceptera detta. Acceptera faktumet jag ställts inför. Jag kommer förmodligen aldrig lära mej leva med detta, aldirg lära mej förstå detta. Bara kunna acceptera. De kom som en kniv rakt in och som en chock. Jag har försök och det vet du,  på många tänkbart sätt. Jag har gett dej tid, andrum, frihet. jag har försökt visa att jag är värdig din kärlek igen och att allt kan bli bra plus tusen gånger bättre! Jag har försökt tala dej till rätta, en gång trodde jag med framgång och jag fick hopp om att de skulle bli bra igen,vi igen. Sedan drog hoppet i backen igen.. Om de finns någonting som jag fortfarande kan göra, snälla tala om det för mej, tala med mej.
För jag har gjort mitt bästa. Jag vet att de alltid funnits en kemi mellan oss, de känns som ett faktum du inte kan förneka? Trots att de funnits mindre bra stunder mellan oss (som alla har förresten) så vet jag att vi alltid haft det bra och varit som tokiga i varann. Folk såg mej som världens lyckligaste, och gissa vad? De var du som gjorde mej till världens lyckligaste. jag är ledsen att jag inte kunde göra dej till världens lyckligast också men om jag fick en till chans skulle de gå. jag vet att de skulle gå.
- Ibland undrar jag över om de skulle vara bättre om du inte visste hur jag mådde, hur mycke jag kämpa och hur mycke jag saknar dej. om  jag skulle gå vidare liksom och släppa dej? Om det liksom då skulle ta mera, om de skulle kännas mer att "shit! jag håller verkligen på forlora henne och de känns förjävligt. jag saknar ju henne.." Ibland undrar jag om de skulle va bättre.. Om detta skulle kunna lösa sig då, Om jag liksom "spelade med" ?..Men jag klarar inte av att ljuga så för mej själv heller..

Du vet exakt hur sepe mycke jag älskar dej, du vet precis hur mycke jag vill satsa igen. Men jag har gjort mitt, jag har verkligen försökt få dej inse att vi kan ha de bra, att jag kan göra dej lycklig igen, jag har försökt.
Jag orkar inte mer, men samtidigt kan jag inte gå omkring och lossas som att allt är bra när de inte är de och de vet du. Nu behöver jag någon slags respons.. Något slags tecken... Jag vill inte vara speciell för dej! Jag vill vara jävligt speciell för dej, jag vill att du ska somna på kvällarna med ett leende på läpparna av att du har mej, jag vill att du ska vakna med ett leende på läpparna och vara lycklig för att du har mej. Jag vet att de har varit så, du har sakt det så sjukt många gånger.

Är det så här de är, man har världens bästa dagar och sedan är allt över? Det var som att få ett kolsvart täcke över sig, ett täcke man inte kunde få av sig. Det kan inte vara meningen att de ska vara så här, sluta såhär. Är jag så lätt att glömma, så lätt att gå vidare från, så lätt att ge upp efter allt de som du/ vi kämpat? Se mej, nu behöver du inte kämpa, och jag är så fruktansvärt ledsen över att du ens var tvungen att gå igenom de som du fick gå igenom ibörjan. kämpa, och att vi fick det början vi fick.. du vet att ja gär ledsen över det.. ,< kolla nu kan vi ha en ny början, en bättre. Och detta betyder inte att jag är säker för all framtid, att vi ska hålla ihop livet ut. Det betyder bara att jag älskar dej fruktansvärt mycket nu och förmodligen långt framöver. Förmodligen alltid. men det betyder fortfarande inte att jag är säker på alla år i mitt liv framöver. Det kan man inte vara, inte begära. Herregud, jag är bara 17 eller hur? Men att jag älskar dej nu, det är väl allt som betyder? Det skulle då betyda så grymt mycke för mej i alla fall. jag finns här. Forftarande. Ge inte upp, låt mej inte gå..

Från födseln och olika bitar ut hela ditt liv. Vila i frid fina fina häst!
Det är obegripligt, overkligt.